”Schnauzern är en framåt och i vissa fall rätt egensinnig ras som fodrar en konsekvent fostran (likt många andra raser). Genom sina egenskaper ställer dessa hundar rätt stora krav på den som fått förmånen att bli schnauzerägare. Du som ägare måste lägga ner en hel del arbete och inte så lite uppoffringar om du ska få ut det bästa möjliga av din hund. För att den ska få ett friskt, långt och lyckligt liv måste du vara beredd att ge den omdömesgill skötsel och tillsyn.

Den ägare som håller ut belönas med att få en fin kompis som lyder ”minsta vink”. Ledarskapet befästs från början i valpstadiet. Tålamod är nycklarna till ett bra förhållande med hunden. Man behöver inte vara orolig att knyta hunden för hårt till sig, självständigheten finns där och behöver inte tränas. Schnauzern har inget behov av att någon talar om för den vad den ska göra, därmed inte sagt att den inte behöver en ledare, man behöver bara jobba lite hårdare för att förtjäna den rollen.

Schnauzern är inte ”förarvek”, dvs. det går inte att fostra en schnauzer som t.ex. en vallhund som är avlad för samarbete med människan.

I vissa situationer behöver man visa ”handgripligen” vem som faktiskt bestämmer, reaktionen man får liknar ingen annan, schnauzern tittar upp under sin lugg och undrar om det verkligen var något att hetsa upp sig över…..

Den för ägaren ganska krävande uppväxttiden med livlig och energisk valp, gör att satsningen på samspelet och resultatet myntat uttrycket: EN GÅNG SCHNAUZER – ALLTID SCHNAUZER.”